Redan på medeltiden förstod man den betalningsmodell som skulle fungera idag…

På 1100-talet kunde man gå till den lokala krogen, tavernan, och lyssna på ”gratis” musik. Här var det inget inträde eller betalning per låt eller ”lyssning” som gällde utan musiken var helt kostnadsfri. Artisten fick ändå sin betalning genom krogägaren (sponsring) och krogägaren fick i sin tur in motsvarande belopp genom ökad försäljning av mat o dryck. Samma modell används än idag på en del krogar i vårt moderna samhälle, och även affärsmodellen för musikfestivaler härstammar från samma idé. Du betalar aldrig för de enskilda låtarna, eller kanske inte ens specifika artister, utan du betalar för möjligheten att lyssna på musik.

Och den modellen skulle även fungera utmärkt idag för digital distribution av musik. Du betalar för tillgången till musik men behöver inte i förväg välja vilka specifika låtar och/eller artister du vill lyssna på. Visst kan jag medge vissa brister i den någon enkla modellen, men det kanske man får leva med för det måste ju vara bättre att få betalt för en större mängd musik snarare än att specifika låtar säljer fler än andra.

Men det finns också metoder för att bättre ge artisterna en skälig ersättning motsvarande deras popularitet. Det kan i första hand hanteras av att ersättningen uppgår till en motsvarande del av hur många sekunder/bytes/antal låtar som spelats av den artisten i förhållande till det totala lyssnandet. Modellen kan sedan kompletteras med betalning när man vill köpa loss låtar och album från den nätbaserade versionen för att kunna lagra lokalt på datorn (garanterad tillgång när man är utan internet), för att flytta över på den portabla musikspelaren eller för att kunna bränna en CD-skiva. Då får artisterna både löpande betalt för nyttjandet, i någon mening liknande affärsmodellen som STIM tillämpar för radio o dyl, samtidigt som artisterna kan sälja enskilda låtar och få direkt avkastning. En så kallad ”win win”-situation alltså.

Som grädde på artistmoset skulle det här både jämna ut balansen mellan etablerade artsister och nya lovande talanger samtidigt som många artister skulle nå samma stora spridning som illegal delning av musik faktiskt står för. Fast lagligt! Och i ärlighetens namn kan jag påstå att hade det inte varit för möjligheten av byta låtar med mina vänner hade mitt musikutbud endast bestått av en liten o smal genre med musik. Många av de artister jag lyssnar på idag hade aldrig fått en chans helt enkelt. Så i mitt fall ska artisterna till den musik jag köpt tacka den illegala spridningen för att jag faktiskt betalat för deras musik genom CD-skivor, DVD-filmer och inte minst konserter!

Något som också bör tas i beaktande är att dagens konstanta tillgång till mängder av musik har förändrat vårt förhållande gentemot låtar och artister. En av dessa bieffekter tror jag personligen är att intresset för konserter, andra evenemang och andra artiklar kring artister blir mer intressant än förr. Så det artisterna inte drar in på låtar och album tar de igen på konserter, t-shirts och DVD-filmer… precis om uttrycket ’Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen’ säger!

Illegal fildelning av musik är dagens motsvarighet till radio och kasettband på 80-talet och är här för att stanna! Tills nästa generation teknik och affärsmodell ersätter den!!